Det är som en film...

Tillbaka på jobbet igen, sedan tre veckor. Det känns helt ok faktiskt, eftersom jag har bestämt mig för att sluta… Kollegorna upplever jag nu mer som arketyper i en dröm. Jag tänker ”så typiskt honom”, men orkar inte bry mig. Kanske var det nyckeln från start; att skita i allt?

I går var jag och Musikern på The City och träffade två käcka tjejer som jobbar med The City Day. De frågade hur vi hade delat upp videoarbetet mellan oss och jag svarade artigt att ”Musikern gör reporterjobb, speakers och musik och jag gör grafik, filmning och redigering.” Då sade en av tjejerna, utan att vara avsiktligt elak, ”du gör allt, med andra ord”. Jag stammade lite generat och då sade hon ”nej, det lät ju så på din beskrivning”. Jag fann mig och nickade okynnigt mot Musikern och sade ”där hör du.” Han verkade inte alls road, men jag försökte faktiskt inte göra mig till. Inte heller verkade han gilla att jag spontant titulerades ”projektledare”.
Så här i efterhand måste jag skratta en aning åt det hela - och kanske gotta mig lite. Jag får ju annars mycket sällan äran.

Över till Struthåret, som är en stor gåta som vanligt. Jag har ansvaret för inköp av kontorsmaterial, varpå jag bad om en ungefärlig budget. Detta skulle ju inte innebära någon skillnad i praktiken, men skulle se bättre ut i CV:t, krasst uttryckt:

Svensk slav: Vilken är den avsatta budgeten för kontorsmaterial, samt eventuellt inköp av nya kontorsmaskiner? Bra att veta, så att jag kan hålla mig inom den.

Svensk slav: Finns det någon avsatt budget, så vore det bra om jag fick ta del av den...

Sruthåret: Inköp av nya kontorsmaskiner finns inte just nu och budget för kontorsmtrl får du rådgöra med mig om löpande. Vi har dåligt med pengar, hälsar Struthåret.

SUCK! Det är "så typiskt honom"…

Märkligt nog kommer jag och Feodalskan bättre överens, men jag håller henne fortfarande kort. Drottningfasonerna går nog aldrig ur henne riktigt. Både hon och jag är tillgångar, men det krävs en chef som vet hur man hanterar två starka kvinnor på samma plats, annars kraschar det garanterat - särskilt när alfahonan är van vid att alltid få som hon vill.