Som vanligt anlände jag först till arbetsplatsen på morgonen. En efter en droppade in och började undra om det skulle vara något möte i dag. Struthåret hade nämligen skrivit upp att han hade möte på andra sidan stan samtidigt som P-mötet var inbokat (i den vördade planeringskalendern). De närvarande satte sig ner i ett improviserat möte, som Struthåret en dryg timme senare förvirrat snubblade in i. "Har ni ett möte?"
Trösta sade, med uppenbart noll sympati för föregående talare; att alla mötestider bokades in på ett gemensamt möte i januari. Struthåret vek sig inte, utan hävdade att han bokade in sitt möte för över en månad sedan... Han lyssnar inte, eller hur?
Under mötet diskuterade vi för övrigt aktuella projektansökningar och då kom min projektidé upp på tapeten. Deadline är den 1 april, så det är ju verkligen i sista sekunden, men det vore väl synd att inte försöka?
Till historien hör att jag började skriva på det i februari, men då var Struthåret inte vidare entusiastisk när han fick höra att jag ville ha hjälp med ansökan (av någon erfaren, exempelvis Musikern eller Neutrala). I stället för att bli glad över att en anställd hade tagit till sig uppmuntran att söka projektmedel, sade han med myndig röst; att han i så fall måste göra utrymme för det i v-planen, att jag måste diskutera det med honom först. Gensvaret var kort sagt helt oinspirerat, vilket fick mig att lägga det på is...
Feodalskan bad mig att diskutera idén med Struthåret, innan jag lade ner mer tid på det. Efter mötet beskrev jag konceptet i korta ordalag för Struthåret, som medgav att det lät intressant. Han bad mig också att kontrollera de formella krav, ex. underskrifter från firmatecknare, som eventuellt krävdes i ansökan. Sagt och gjort, nu gäller det att snabbt få ner allt på pränt. Synd bara att man ska vara sjuk.
Jag jobbade med projektet större delen av eftermiddagen och sedan blev klockan raskt tre - dags för dagishämtning. Feodalskan frågade mig på väg ut genom dörren om jag hade hunnit med registreringen av en cirkel, men jag sade att jag hade prioriterat ansökan. Hon hade gärna
velat veta det, sade hon torrt (milt sagt). När hon tidigare bad mig om tjänsten hade jag svarat henne; "njae, det kan bli svårt att hinna med". Det räckte väl? Tydligen inte.
Det slutade med att hon gjorde det själv. Slutet gott, allt gott!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar