Pyttemjuk utblick

Leader of the Project ringde mig i dag klockan tio i nio. Han hade glömt nyckeln hemma och ingen var på kontoret. Feodalskan var inbokad på möte i dag och vi är ju pretty much de enda som kommer in före halv tio…

På jobbet mailade jag i väg en påminnelse om kursen. Feodalskan påpekade att hon inte hade fått information om tiden innan, varpå jag upplyste henne om mailet hon svarade på för cirka tre veckor sedan.
”Vi använder väl fortfarande planeringskalendern, trodde jag”, sade hon, åsyftande ett Excel-dokument vi använder. Att det är hennes eget ansvar att fylla i den, glömde hon nog bort i stundens hetta... H2 menade att det borde ligga i deltagarens intresse att kontrollera tid och plats, men det beror väl på hur man väljer att se på saker. Det är nog inte lätt att ”aldrig ha fel”.

Kursen avklarades och Feodalskan, H2, Stolta, Neutrala och Trösta var på plats. Inte Struthåret, som inte hade bevärdigat mitt initiativ med ett svar. Jag är själv nöjd med min insats och fick mycket ros av kollegorna, men självklart lite ris också. Stolta blev missnöjd när jag - till hälften skämtsamt, till hälften irriterat av att ständigt bli avbruten och förmodligen med en gnutta cynism - besvarade henne med att påtala att eftersom jag får samma fråga för fjärde gången på väldigt kort tid, så är ni visst mycket intresserade av just detta. Ödmjuk och naiv som jag är (…) bad jag senare om ursäkt i tron att hon genast skulle ”förlåta mig” och själv ta på sig en del av skulden. Icke. ”Nej, det lät inte så trevligt, tycker jag.” Vidare; ”Svensk slav, (översättning: ”lilla gumman”) om du har tänkt vara cirkelledare i framtiden tycker jag att du ska tänka på att inte skjuta på alla frågor till sist och sedan inte ta upp dem. Det skapar frustration.” Mitt svar, i stolpar:
1. Det fanns ett upplägg av en bra anledning; bland annat för att undvika just frustration.
2. För att berätta om B måste jag först berätta om A.
3. För en nybörjare är det lätt hänt att man ställer samma fråga, bara omformulerad, utan att ens inse det. Möjligen kunde jag ha ansträngt mig för att vara ännu mer förstående och flexibel på grund av det.
4. Jag tog faktiskt upp alla frågor i slutet.

Stolta: ”Det fanns ju uppenbarligen ett behov i gruppen att få veta svaret på just den frågan, som du borde ha adresserat.”
Jag försvarade mig lite taffligt med att Färggranna ju ville börja sin lektion lite tidigare och att vi därför fick avrunda lite hastigt. Sedan flydde jag fältet och började så klart genast att älta, älta, älta.
Hemma kom jag på helt andra svar, som kanske inte var bättre... Lika bra att jag höll dem för mig själv. Det kändes bättre efter att ha pratat med H2 i telefon. Hon skulle också ha blivit ledsen över kritiken och var väl medveten om att det ligger mycket förberedelser bakom. Det var en oväntat bra kurs, tyckte hon och alla som hon hade pratat med. Hon hade inte ens varit missnöjd om hon hade betalat för den. Det kan jag vara nöjd med.

Märkligt, jag och Stolta har aldrig haft problem förut. Jag antar att vi alla mer eller minde drabbas av den tryckande stämningen på kontoret... Samtidigt kan jag inte låta bli att undra om folk smittas av Struthårets uppfattning; att jag är ung, dum och värdelös.