Lättad

Nu är det en vecka sedan mitt senaste inlägg och det har egentligen inte hänt så mycket. Förutom på tisdagen (21 april) förstås.

Till slut hade jag alltså ett utvecklingssamtal (eller vad det nu var) med Struthåret. Eftersom jag inte rikigt visste vad det gällde - avsked, löneförhöjning (HAHA!), samtalet med The Board - var jag inte så väl förberedd och det meddelade jag honom innan vi satte oss ner. Han svarade med gott mod: "Nej men, det är inte jag heller. Vi ska ju bara prata lite om situationen här."
Då så, det kändes ju genast bättre att veta att han inte hade tänkt igenom det han skulle säga. Jättebra.
För att det inte skulle bli alltför pinsamt skrev jag snabbt ut lite underlag för båda projektidéerna, offerten för kopiatorn, förslag på upplägg för RE:PDF workshop - det vill säga en massa obesvarade mail... Det visade sig vara en sund taktik; en som hjälpte mig att samla styrka. Struthåret verkade ge det en ärlig chans och tog sig tid att läsa igenom allt - vilket förvisso pekar på att han inte hade läst mailen - och kom med en del konkreta och användbara förslag.
Lite oroväckande var det dock när han tog upp "ett projekt som handlade om brottslighet här i kommunen" och letade fram kontaktuppgifter som kanske även kunde vara bra i ett av de nya projekten. Påpekade lite fint att det var ju de fem polisfilmerna som jag jobbade med från december 2006 fram till allra sista veckan innan föräldraledigheten i oktober 2007. "Jaså, du kanske var inkopplad i det, ja..."
Jovars, litegrann så där. Jobbade bara med manusskrivning, inspelningskontakter, filmning, redigering... (NOLL KOLL!)

...men med utgångspunkt från vad jag är van vid, så var det ändå ett bra möte.

Sedan kom vi fram till arbetsfördelningen. Förslaget kanske såg ok ut på papper, men jag har dessvärre tillräckligt lång erfarenhet av just de uppgifterna och just de människorna för att veta att det inte skulle fungera. Det innebar dessutom att jag snarare tog några steg bakåt på karriärstegen.
Så moget och så sakligt jag kunde försökte jag sälja in att jag skulle, liksom H2, kunna ta över några av Feodalskans ansvarsområden och på sätt avlasta henne. Då kan alla administrera sin egen verksamhet från början till slut, i stället för löpande-band-principen. "Men hon behöver ju hjälp", menade Struthåret. Ja, det behöver hon sannerligen. Vidare sade han att hon är duktig på att få in verksamhet och att han inte vill slösa bort hennes kompetens på administration... men min drar han sig inte för att skänka till skonsam rakning av råttor. (Tack, Øverli!)
Det "roligaste" var att blotta tanken på att "alla skulle sköta sin egen HaTa" var helt absurd i hans ögon. Så fungerar det på många avdelningar i landet, fortsatte jag, vilket har visat sig fungera bättre för dem. Norrut har de helt övergett konceptet "HaTa-knapprare" och kör i stället med "superanvändare" som kan hjälpa till med lite svårare grejer. Struthåret sade att han minsann känner till hur det fungerar hos andra (och att jag med andra ord hittar på?), han kan sitt The Company. Jag svarade coolt att jag bara återger vad representanter på de andra avdelningarna i fråga har sagt till mig. Han var på väg att brusa upp flera gånger, men mitt lugn förbjöd honom det.
Till slut yttrade jag de ödesmättade orden, som så länge har ringt i mina öron, mitt mantra:

"Jag vill inte vara Feodalskans assistent."

Tyst.

"Vill du inte?"

"Nej, det vill jag inte och jag tänker inte säga upp mig på stående fot, men nu vet jag åtminstone vartåt det barkar. Jag respekterar ditt beslut och bakomliggande anledningar, men detta är inte vad jag ser i min framtid."

Tyst igen.

Det verkade som om det var helt oväntat. Nu vet han åtminstone och har en rimlig chans att komma med ett bättre erbjudande innan jag valsar vidare. Jag gillar ju The Company, men just nu gillar inte The Company mig.
Som jag ser det så prioriterade Struthåret H2, trots att hon anställdes senare. Hon fick ha utvecklingssamtalet mycket tidigare och hennes önskemål togs på allvar. Förlåt H2, om du någonsin läser detta, men just nu känns det så. Du är oerhört kompetent och förtjänade mer ansvar och bättre uppgifter, men det gjorde jag också. Peace.

Kort och gott, mötet var mycket lyckat och jag lämnade det lätt som en fjäder. Jag är så stolt över mig själv och hur smidigt och elegant jag skötte samtalet. Jag har vunnit! In your face, biatch!