Enough is enough is enough...

Vilken dag, vilken natt!

Natten måndag-tisdag vände jag mig om i sängen, varpå det plötsligt nöp till i bröstet. Hur jag än låg kändes det lika illa. På morgonen kunde jag knappt gå, stå eller sitta, men åkte ändå med Mannen till kontoret. Så korkat! Satt och stirrade tomt i två timmar, innan jag till slut ringde en taxi och åkte tillbaks till akuten. Taxichauffören berättade att han hade haft hjärtproblem från 20 till 43 års ålder; med rusande puls och trötthet som följd. Det tog alltså 23 år innan läkarna hittade felet! Upp via ljumsken och fyra timmar "vaken kirurgi" senare var han en ny människa... Otroligt.
Framme vid sjukhuset sade han att jag skulle stå på mig och vägra bli hemskickad utan svar. Jag nickade och linkade fram till receptionen. Började så klart att gråta av stressen och oron, vilket synbart skyndade på allt det byråkratiska. Med cirka två ord i varje mening berättade jag för läkaren om förra besöket och varför jag hade kommit dit igen.
Väntade sedan mellan 10.30 och 15.30 på akuten, innan jag fick en egen säng där jag skulle stanna över natten för observation och fler prover - som än så länge inte visade på något fel. Min snabbsänka var till och med lägre än förra gången; 12 (vs. 14).

Min fantasi började flöda i det dämpade sjukhusrummet och jag såg framför mig hur Sam, Dean och Castiel sneglade fram ovanför draperiet:
Sam: "Think she'll make it?"
Dean: (ler) "Yeah, she's a fighter."
Castiel: "It's not her time."
Sam: "Don't know which answer I prefer..."

Situationen som jag befann mig i gjorde mig - av någon anledning - ödmjuk och mild. Skillnaden, insåg jag, mellan mig och gamlingarna där inne var - år. Då jag inte hade några planer på att komma tillbaka till det rummet om fyrtio år, var jag mycket mer motiverad att leva hälsosammare fortsättningsvis...
Jag drömde vidare om vad jag skulle säga till Struthåret om han bad mig om råd:
"Struthåret, du har gjort så mycket gott för avdelningen, men inse nu att det är dags att gå vidare. Låt inte din stolthet förstöra allt du har gjort hittills och sluta med fanan i topp."
Just nu kan jag inte förnimma att han har gjort så värst mycket gott för avdelningen, men det lät bra just då...

Vid halv tio ringde jag till H2 för att förhöra mig om dagens skvaller på kontoret. Vi pratade lite allmänt, men hon visste inte hur mycket hon vågade berätta för mig, med tanke på var jag befann mig! Jag insisterade.
H2 hade gått in till Struthåret och lovordat min projektidé som hon hade fått läsa. Nu skulle det inte hinnas med att skicka in den till Landstinget, men det fanns ju andra... Struthåret lade pannan i djupa veck och sade att man "inte bara kan skicka in en ansökan, ibland måste jag skriva under den och kanske även Chairman of the Board." Märk väl att:
1. Jag hade läst villkoren för ansökan och visste om det redan.
2. Han hade sagt det till mig.
3. Jag har aldrig skickat eller ens tänkt skicka in en projektansökan utan att informera först.

Han borde fokusera på det som är positivt, i stället för inbillade problem och teknikaliteter och sagt; "Vad kul! Jag har inte hunnit läsa det ännu, men ska göra det vid första bästa tillfälle." Det är nästan som om att han har bestämt sig för att jag inte kan prestera och att påstå något annat, är att påstå att han har fel.

H2 kände att hon ville röra lite i grytan och sade; att det hade ju hon gjort. "Ja, alltså skickat i väg en ansökan (åsyftande föreläsningen) utan att få den underskriven först". Struthåret såg klart ställd ut, men vände inte kritiken mot henne. För H2 blev det smärtsamt uppenbart att det snarare handlade om vem än vad. Ikonsekvent. Ologiskt. Kommer du på några fler ord?
Vidare tyckte H2 att jag inte skulle slösa bort idén (eller mig själv och min kompetens) på vår avdelning, utan ta den till en annan.

Borstade tänderna och gick och lade mig för att sova, med det var svårt. En av gamlingarna ville, eller kunde, inte släcka lampan, en annan snarkade non-stop. Jag låg och grubblade över allt som H2 hade sagt och nynnade svagt "enough is enough is enough, I can't go on...".
Då det ändå snart var dags för mina prover plockade jag fram korsordet, klockan var 00.20. Sköterskan måste ha sett att det lyste inifrån vårt rum för hon kom in och frågade om jag inte kunde sova. Det var inte dags för proverna förrän 01.30, så jag fick öronproppar och alla lampor släcktes. Inom kort som jag som ett barn och förutom avbrottet för blodprover sov jag fram till klockan sex.

På morgonen fick jag träffa två läkare, som förkunnade att det med all sannolikhet var en infektion i ena lungan. Om nerverna drabbas gör det mycket riktigt, citat; "S-K-I-T-ont". Det skulle läka av sig själv, men de skrev ut lite voltaren för smärtan och infektionen. Jag var mer än nöjd med svaret och tog en taxi hem.

Hemma skickade jag ett mail till avdelningen där jag bifogade följande: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_198249.svd
Från artikeln: "Anders Håkansson, överläkare och enhetschef på infektionsenheten på Södersjukhuset, bekräftar att sjukhuset varje år får in en handfull patienter där bakterier av detta slag orsakat infektion i lungsäcken.– En möjlig orsak är att patienten är nedgången och stressad. Men det kan också drabba fullt friska. Normalt är detta en harmlös bakterie, säger han."

Målet var inte att bli ömkad, utan påvisa att detta kan ha orsakats av stress (på jobbet?). Trösta ska försöka se till att ämnet kommer upp på The Board-mötet i kväll.